Traffic

  • 277
  • 2 366

Besökare sedan 22/10-2020

Busmys, modell-jobb och mammaliv

Vi har haft en så go dag jag och ljuset i mitt liv. Läst en massa böcker, skrattat och lekt med pälsbarnen. Jag har lyckats klämma in lite städning och konmarie-utresning vilket känns toppen. Fick ett underbart samtal i förmiddags och.. Eller ja, egentligen fick jag två. Men ett speciellt bra. Ibland är det de små sakerna i livet som skiner starkast.

Som häromdagen då jag blev ansiktet utåt i en reklamkampanj på Vegofy. Så kul. Blev varse detta när det dök upp i flödet. Bilden är från en session för Do No Harm Apperal som jag, och delvis Bess 😉 , medverkade i 2019.

Har tänkt att bädda om i flera dagar men skjutit det framför mig.. Haha. De där vardagssysslorna som inte “måste” göras ni vet.. De kan man liksom vänta lite med. Jag är dessutom så upptagen med busmys med Bess att jag ibland tappar lite tid de dagar jag ej jobbar nu under rådande samhällskris. Idag hann dock Bess ej till pottan idag så nu gav ödet mig lite fart med ombildningen så att säga. Men vet ni.. Inte ens det stör mig. Det är de vardagliga sakerna jag älskar mest.

På lördag skall Bess spendera 8 h o-övervakat med sin pappa för första gången ever. Egentligen skall umgänget ske stegrande men då Bess varit sjuk så hamnade vi lite off på schemat. Har frågat försökt samtala med pappan via mail att lägga upp det så att det blir stegrande men han svarar inte ens så nu får inte domaren som hon ville där heller. Det känns ibland som att Bess bästa inte ens finns med i bilden för honom vilket är otroligt ledsamt. Med tanke på hur hon skrek vid förra umgänget är hon ju helt klart inte redo för så lång tid med honom. Men jag kan inte tvinga honom att samarbete för hennes bästa. Han vill uppenbarligen inte.

Bess somnade lite tidigare nu denna kväll så jag har passat på mysa ner mig i sängen med laptopen i knät. På Tv:n rullar en dokumentär om hemlösa. Jag önskar så att jag kunde hjälpa fler människor. Det gör ont i mig att se hur mycket lidande som finns i världen. Men det är ett steg i taget som gäller. Just nu hjälper jag våldsutsatta kvinnor och barn i små små steg. Det är iallafall något.

När dokumentären är klar ska jag hänga tvätt, diska, duscha, plugga och förbereda inför jobbet imorgon… Ensamstående på heltid. Aldrig ledig. Älskar det.. För jag älskar henne. Över allt. <3

“Mamma, mamma”! Nej!” skrek hon medan han bältade henne

Överlämning idag. Dottern ville inte. Hon vägrade släppa mina ben. Jag uppmuntrade henne flera gånger att gå till sin pappa.. Sa att det skulle ha kul. Hon sa nej säkert ett 50-tal gånger. Det rann tårar över hennes små knubbiga kinder. Han skrattade åt henne och jag var tvungen att be honom att sluta skratta åt henne när hon är ledsen och säger nej för det sänder ut fel signaler till henne. Då fnös han mig i ansiktet. Till slut tröttnade han på att vänta på att hon skulle känna sig redo. Han lyfte henne från där hon stod och höll krampaktigt i mina byxor. Hon skrek och sträckte sig efter mig. “Mamma nej! Snälla mamma kram!” Då vred han henne snabbt bort från mig.. Men skriken och ropen efter mig upphörde inte. Jag vet dock att om jag ej går, ej uppmuntrar så kommer det slå tillbaka mot mig. Jag ropade att jag älskar henne och att vi ses snart medan han gick runt macken för att försöka få henne glad. Det funkade inte. “Mamma, mamma!” Nej!” “NEJ!” Ropen ekade. “Nej inte bil” skrek hon medan han slutligen skulle bälta henne i sin bil. “MAMMA! MAMMA!.” Skriken ekade hela vägen till andra sidan vägen och fångades upp av kameran i min bil. Hur hon med sina små knubbiga armar försökte hindra honom från att sätta på henne bältet i bilbarnstolen.. Medan jag åkte därifrån visste jag ej vad som skulle vänta mig 2 timmar senare efter hans första o-övervakade umgänge då han sin vana trogen vägrat att besvara mail-kommunikation gällande att upphämtningen skulle ske på samma plats. Skulle han ens dyka upp?

Det pågår just nu en granskning av Socialtjänsten i Nykvarn pga deras hantering av mitt och dotterns ärende då de bland annat vägrat hjälpa mig och dessutom brutit sekretessen gällande vart ett skyddat boende ligger och även läckt numret till chefen på boendet då de ansåg att pappan “hade rätt att veta vart hans barn befann sig”. Socialtjänsten i Nykvarn tycker att denna typ av umgängen är okej och hävdar att jag har svårt att läsa min dotters signaler pga min nuvarande diagnos HF Asperger. Jag har dock enligt psykologisk utredning fått veta i och med vårdnadsutredningen att diagnosen jag fått förmodligen varit grundats på symptom som enligt psykologen utvecklats efter år av psykisk och fysisk misshandel. Anneli Rejkens, enhetschef Anna-Lena Lindblom, Ritta Hänninen, Ina Tersmeden och umgängesstödet Leif Schamoon (som egentligen arbetar med att leverera matkassar till covid-drabbade pensionärer) tycker dock att min dotters reaktioner likt denna är helt i linje med vad som är bra för henne. Det har märkt då umgängesövervakarna bland annat setat i solstolar flera hundra meter bort eller surfat på Facebook under umgängestillfällena.

Jag känner mig dum för att jag inte förstår hur det någonsin kan vara bra för ett barn att inte bli respekterad när det säger nej. I förskolan lär de sig “stopp min kropp” men av socialtjänsten i hela landet lär sig barn att deras nej ej betyder något. Att de ej har något val. För mig mig blir det ologiskt.

Jag känner mig korkad för att jag inte kan tänka mig hur Socialtjänsten i Nykvarn likväl som många andra kommuner i Sverige kan välja att bortse från orosanmälningar från ST Görans psykakut mfl och en dokumenterad våldshistorik, vittnesmål med mera bara för att/direkt efter att jag anmält dem till IVO. Att Familjerätten dessutom ljuger så obehagligt i sin utredning till tingsrätten och påstår att jag och min dotter bland annat sover på madrasser på golvet när det ser ut såhär borde vara varningsklocka nog..

Jag känner mig rädd. För oavsett vad jag gör, hur uppmuntrande jag än är och hur mycket jag än kämpar för att min dotter ska kunna etablera en god relation med sin pappa (vilket jag enligt lag måste oavsett vad hon eller jag utsatts för) så kan jag ej styra över att hon ej vill eller upplever hans ageranden. Om han skrattar åt henne när hon gråter så kan jag ej styra hennes reaktioner.. Hon är en människa och jag gör verkligen allt i min makt för att det ska fungera med hennes pappa.. Jag tvingas till och med av Socialtjänsten/Familjerätten i Nykvarn att ha en bild på honom i mitt hem. Men det påverkar henne enormt hur han agerar. Som när han till exempel häromveckan helt oförklarligt dök upp vid hennes förskola fastän han ej har något där att göra, började filma/ fotografera och ofreda mig vilket dokumenterades och bevittnades av både henne och tredje part. Jag kan inte censurera hennes verklighet. Det spelar ingen roll hur väl jag än pratar med henne om honom och hur mycket jag än uppmuntrar henne när hon ser honom agera helt.. ja. Konstigt, i brist på bättre ord..

Jag kan för tillfället ej förmå mig att dela med mig av dokumentation från dagens upplevelse. Iallafall ej just nu… Men jag skulle uppskatta om du delgav hur du uppfattar detta exempel? https://www.facebook.com/emilie.dahlst/posts/10158338396903645 Det är ej publikt utan endast för den lilla skara med vilka jag delar utrymme på min Facebook.

Är jag dum i huvudet? Vad är det jag inte förstår? Hur kan detta vara för ett barns bästa? Finns det signaler jag misstolkar? Hur tolkar du min dotters signaler? Alla kommentarer uppskattas och du kan självfallet vara helt anonym nedan. ❤️🙌

Swift och efter karantän

Första dagen avklarad! Puh! Jobb och kurs i programmering. Så skönt att ha starten på veckan avklarad. Det känns lite konstigt att vara tillbaka på banan och att det gick så galant efter att ha tvingats vara i karantän en stund som jag och Bess varit. Men det gick över förväntan vill jag lova.

Jag är trött och Bess är lite små-seg efter en hel dag av bus på förskolan. Lämningen gick precis lika bra som alltid. Hon bara går till pedagogerna och säger hejdå. Skönt. Barn är verkligen så tydliga med när de känner sig trygga. Ärlighet rakt igenom. <3

Imorgon är vi lediga tillsammans jag och buset. Förutom att hon ska på umgänge 2 timmar vill säga.. Överlämning och hämtning blir det i Mariefred som vanligt. “Han” vill inte det. Han vill lämna henne på förskolan fastän hon ska vara ledig med mig. Att ens försöka förstå logiken känns likväl för tidskrävande som orealistiskt. Aja. Domen ska följas och jag hoppas bara hon får en så bra stund som möjligt med honom iallafall. Bess förtjänar bara goda stunder och att hon känner sig trygg och har kul är av högsta prioritet för mig. <3

Programmeringskursen var hur kul som helst. SÅ spännande att lära sig lite andra grunder i olika språk. Bland annat så ska vi även gå igenom Swift vilket är helt nytt för mig. 🙂 Kul!

Men nu ska det lagas mat, tvättas, plockas diskmaskin, torkas golv, dammas och busa med världens bästa Bess innan det är dags att krypa till kojs. Nej, att vara ensamstående på heltid innebär inte att man har tid för så mycket av sina egna intressen.. Men! Jag älskar det. Så länge hon mår bra mår jag bra. Knottet! <3 🙂

Vettigt att ringa ensamstående småbarnsföräldrar kl 21?

Igår var den äntligen här. Sista dagen i isolering. Enligt Folkhälsoinstitutets riktlinjer skall man stanna hemma symptomfri i ett visst antal dagar. Dessa dagar passerades igår. Så skönt! Jag har varken jobbat eller Bess varit på förskolan på cirka 2 veckor. Helt galet. Att bara vara hemma har dock inte varit så påfrestande som man kan tro. Både jag och Bess har galen fantasi och lyckas alltid ha kul ihop oavsett vad. Vi fick ju en del övning när vi flyttades mellan skyddade adresser i början på året om man så säger.. Men man får ta det goda med det onda.

Cirka 21.00 på fredagen ringde dotterns pappa till min mobil. Min mobil är dock, som rutinerad småbarnsförälder, i “stör ej”-läge vid den tiden. Man vet aldrig vilka telefonförsäljare eller muppar som kan få för sig att ringa så sent tänker jag och jag vill ju aldrig att det skall störa min dotters sömn att vissa har svårt att förstå vad det innebär att ha barn. Bess sömn går före alla “exklusiva erbjudanden” eller mitt sociala liv vill jag lova! 🙂 Dessutom tenderar jag att somna jag också när jag nattar Bess. 🙂

Är det vettigt att ringa så sent till någon man vet är heltidsensamstående och som därmed nattar barn på kvällen? Jag tycker inte det. Han har dessutom ingen aldrig att ringa mig med tanke på att det finns en speciellt etablerad mail till att hålla kommunikationen oss emellan. Vad pappan ville? Oklart. Men med tanke på att han dök upp utanför förskolan där han bland annat fotograferade/filmade mig bara för typ 3 veckor sedan så är det ytterst obehagligt att han håller på att söka upp mig på det sättet. 🙁

Här var vad jag svarade iallafall då jag dagen efter upptäckte att han hade fått för sig att fråga vad Bess hade för symptom sent på fredagskvällen också. Jag orkar liksom leva i det fördolda med allt som händer längre..

Imorgon är det iallefall kursstart på programmeringsutbildningen jag fått möjlighet att gå! Känns, som jag sagt förut, helt underbart att få möjlighet att utvidga mitt kunskapsområde och på så sätt kunna möjliggöra för att hjälpa utsatta kvinnor och barn genom det IT-forensiska volontärarbetet jag avlagt så mycket tid på det senaste året. 🙂 Ska bli så spännande!

Lättheten är bara strössel

Det är friskare i luften den rådande samhällskrisen till trots. Iallafall här hemma hos mig och Bess. Jag har tidigare gjort större utrensningar vilket gör att det även nu, när det mest är kläder som skall iväg till ett av de boenden för kvinnor och barn som flyr för sina liv från våldsamma så kallade män som jag skänker till, så gör det enorm skillnad här hemma. Vet ej om jag är ensam om att känna mig lägger rent fysiskt bara genom att rensa ut hemma? Kanske är det så. Jag är iallafall så tacksam att jag, och även Bess, kan hjälpa dem som behöver det. Det är egentligen det viktigaste. Lättheten är bara strössel på den mjölkfria glassen. <3

Vi får se nu när allt kan hämtas. Pga rådande samhällskris är det ej bara jag och Bess som sitter isolerade pga symptom. Men det gör ingenting. Bara att alla leksaker och kläder får invänta avhämtning utanför huset gör enorm skillnad här inne. Det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att hjälpen är på väg till de som behöver den. Att någon gör något, agerar, för dem som behöver hjälp. <3

Total förbannad brist

Det är så lustigt egentligen. Jag har en gåva när det kommer till att förvalta min tid med yttersta resultat. Det har jag alltid haft. När jag var gravid pluggade jag 150% och jobbade 100% i en period tex. Som heltidsensamstående flyttande mellan skyddsboenden så pluggade jag och lyckades fullfölja min informationssäkerhetsutbildning men högsta betyg i samtliga blogg. Just nu är jag dock väldigt trött. Kanske för att jag varit sjuk en längre tid.. Men även för att det just nu råder en total förbannad brist på möjlighet att lyckas få allt gjort.